Att våga vara den man är.

Jag får ofta höra att jag är en tönt, eller som snällast en mes. En kollega gick så långt att säga "alltså... Du är en sån himla karaktär", jag valde att ta det som en komplimang.
Ett problem jag har med omvärlden (har för övrigt många problem med omvärlden) är att folk tar sig själva på alldeles för stort allvar. Folk tar kritik som personliga förolämpningar, känner sig förorättade om man säger hur saker och ting faktiskt är. Jag skulle vilja säga en kommentar angående "hur saker faktiskt är" vi kan väl bara kalla det "sanning" (utan citat)? Det viktigaste för oss är att ständigt utvecklas, aldrig nöja sig, alltid attackera. Det som är en sanning idag behöver inte vara en sanning imorgon, nu talar vi inte om en absolut sanning (som i gudomligt rätt eller fel) utan om en relativ (för oss) sanning. Denna sanning avgörs av bland annat vårt samvete, samhälle, mod och förmåga att leva i självvalda vanföreställningar (kanske samma sak som samhälle?).

Samvete:
För att citera en mycket visare man än mig: "Recognizing that my emotions often err in their over-enthusiasm, and my faculty of reason often is without the warmth of feeling that is necessary to enable me to combine justice with mercy in my judgments, I will encourage my conscience to guide me as to what is right and what is wrong, but i will never set aside the verdict it renders, no matter what may be the cost of carry§ing them out - Bruce Lee
Ibland undrar jag dock om inte Samvetet tar stryk av all skit som händer runt om eller mot en själv. Man blir oftast en erfarenhet bittrare och det påverkar ju i stort den man är och hur man känner, utvecklas samvetet enbart med de läror/föreställningar vi föds upp att tro på eller utvecklar vi sametet precis som vi utvecklar vår grapplingteknik, genom ständig träning och iaktagelse? I sådana fall blir samvetet korrupt om vi tränar det fel, bortser bara "dåliga människor" från sitt samvete i sina beslut? Är samvetet något förutbestämt kanske något kollektivt vi alla har gemensamt (i det kollektiva undermedvetna)?

Samhälle:
Det känns som samhället formar oss alldeles för mycket, att det tar bort en del av den vi är, eller så tar det fram den vi faktiskt är. Överallt ser jag giriga människor som bara tar och tar och de kan inte förstå sig på hur andra inte kan dela deras uppfattningar. Under hela min tillvaro så hät långt har man mötts man av många falska människor och banditer, de säger en sak men menar en annan, de ger enbart för att de förväntar sig mer tillbaks.
En konstig iaktagelse är unga barn från förorten som talar alldeles perfekt svenska när de talar med någon enstaka "viktig" människa men bryter som en dramatenskådespelare i hollywood när de pratar med sitt coola gäng. Det är kanske bara en del i deras sociala kompetens, eller ett sätt att va tuff.
En kille i gymmet sade argsint åt mig att "fortsätta med mina bögövningar" efter jag påpekat att det han gjorde kunde skada personerna (som han uppenbarlgen inte bryr sig om) i omgivningen. Var nog hans sätt att va tuff inför sina vänner, eller så kände han sig hotad av någon anledning.

Mod:
Våga säga vad du tycker, våga va den du är. Det är lätt att ljuga för att inte hamna i trubbel eller för att inte såra någon. Lätt är för kärringar (motsatsen till män), vi lirar inte så. Man måste någonstans försöka våga vara sig själv även om det är svårt. Även om man får en smäll för det. Framför allt ha mod att inse att man hade fel. Den vi vågar vara summerar ihop vem och vad vi är, vad vi ser som sant och falskt. Stålmannen var en mes, det närmaste jag kommer att faktiskt vara stålmannen är genom att va som honom... En mes.

Sanning:
Gud vill inte att vi ska va perfekta, han vill bara att vi ska vara. I slutändan är det väl allt vi kan göra, försöka va den bästa vi kan.

Det gör inget att folk tycker jag är en mes, jag kan ändå slita huvudet av dem när jag vill, jag vet det men jag behöver inte bevisa det.

In life, what more can you ask for than to be real? To fulfill one’s potential instead of wasting energy on attempting to actualize one’s dissipating image, which is not real and an expenditure of one’s vital energy. We have great work ahead of us, and it needs devotion and much, much energy. To grow, to discover, we need involvement, which is something I experience every day — sometimes good, sometimes frustrating. No matter what, you must let your inner light guide you out of the darkness.
- Bruce Lee