Det finns stunder så man är helt instängd med sig själv och egentligen helt död utåt, man fungerar lite som en zombie, för mig händer det rätt ofta efter en stark psykisk påverkan eller en fysisk åverkan. Ett väldigt vanligt exempel är åtminstone för mig efter en tävling. Man har i flera veckor förberett sig, tränat lite hårdare, tränat lite mer, grubblat hela nätterna, tänkt större delen av dagarna. Så kommer tävlingsdagen närmare: Du stressar upp dig mer och mer i tankarna och mer och mer i gymmet. Under tävlingen släpper allt, du tänker inget du bara gör. Efter tävlingen känns allt så tomt, så himla tomt, spelar ingen roll om man vinner eller förlorar. Man är egentligen inte glad, men man är inte ledsen, man bara är. Detta kan pågå i allt från 10 minuter till flera dagar. Jag skulle vilja likna det vid ett meditativt tillstånd. I det tillståndet är man ensam med sig själv, sina känslor och sina tankar. Jag tror att man i dessa tillstånd kan lära känna sig själv.
Jag skulle gärna säga att jag i de senaste dagarna lärt känna mig själv lite bättre. Men för att vara helt ärlig tror jag att en liten del inom mig dött, att jag blivit en erfarenhet bittrare. Men det är också det att utvecklas. En liten bit av en själv påverkas i alla relationer (relationer till andra människor eller relationer till de som står oss nära), jag tror att människor lämnar efter en liten bit av sig själva i alla former av kontakt. Det är kanske en del av att vara människa, en del av resan mot att bemästra manligheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar